Till familjen: Moi – en rätt kanske bäst serverad på långt avstånd

Familjen, det att ni och jag nuförtiden sällan hör av varandra, tillsammans med det att jag gillar att leka med min nya hemsida, har lett mig till ännu ett genidrag – att här på min blagg skriva mer eller mindre direkt till er. Som ett självförhärligande öppet brev! Kom igen, ERKÄNN!
Såhär slipper vi prata, och ni får möjlighet att med större frihet själva föreställa er mitt liv, mer eller mindre fantastiskt, beroende på vad ni behagar.

Inspirationen brinner fint. Känner att jag vill berätta för er att jag mår fruktansvärt bra.
Fruktans värt. Bra.
Under sommaren kunde man höra mig gnälla om hur detta verkade bli det sämsta året av mitt liv. Well, kött o blod, it hath turned.
Jag vaknar nu varje dag till en spännande livssituation för vilken jag känner ett allt starkare engagemang.

DÄMONER!!!
Utställningen är liksom ett åskladdat moln som följer min varenda rörelse.
Just idag gick det under måleriet upp för mig att det är mycket ont om tid ska jag hinna med allt jag så tidsoptimistiskt företagit mig.
Nervositet. I’m feeling it. Det kommer komma _så_ mycket folk. Nya digitala bekantskaper jag ännu inte träffat i köttet, gamla beprövade vänner, och säkerligen en hel del andra jag inte har koll på. Bara på facebookeventet säger fler än 63 personer att de kommer, och där utöver har vi ännu fler som klickat maybe.
Jag vill inte svika någon.

Konstnärskollegan jag har berättat om har varit och fortsätter att vara av stor hjälp vad det gäller mitt förhållande till mig själv. Hon är så mycket mer än bara psykolog. Jag är övertygad om att hon i stor utsträckning förbättrat mina förutsättningar för att göra en framgångsrik utställning. Hon har inte enbart hjälpt mig att leda livet mitt in på ett mer konstruktivt spår; hon har dessutom lagt tid på- och hjälpt mig mycket med marknadsföringen av ValdemarLethin™. Hon har tipsat om grupputställningarna jag blivit antagen till. Generöst har hon delat med sig av sina personliga kontaktlistor. Hon har funnits tillhands.
Visst, vi har en deal – hon tar betalt. Men jag ser mig själv som på den överlägset bästa sidan av överenskommelsen.

…Vet inte var jag firar Jul. Antingen här eller i Skåne…

Jag har fått dejta en kvinna jag länge beundrat på avstånd. Hon är mycket inspirerande; charmig beyond charmig; rolig så att jag dör; ”vacker”? …dat don’t even come close.
Har bara träffat henne två gånger va, men jag är redan lite kär. ”Typiskt danger-boy att gå och kära ner sig efter endast två träffar (shit, jag skulle vilja vara som honom)”, tänker ni. Kanske är det fara inblandat, men just nu tycker jag att det är mys.
Skulle kunna skriva en längre bloggpost enbart om henne, men jag sparar kärleksballaderna till inför bröllopet.

Hösten 2010 – GOLDEN AGE OF THE VAL
Stockholm, yo

Främst har jag farsan att tacka för äventyret jag nu befinner mig på. Han visade sig ha bollarna ingen bank hade.
Far, om du hittat hit och orkat läsa såhär långt, återbetalas du inte i detta livet så får du säkerligen skörda frukten i himmelriket. Vet att jag är hemskt tacksam för ditt stöd. Du har lånat mig chansen att göra vad jag kan.

Spännande spänd spänning en masse. Jag är nervös / laddad på något sätt. Har svårt att sova om nätterna, finner sällan tid att träna, går förmodligen ner i vikt… Visst fan är jag på många sätt rädd va, men, ni vet, liksom… jag vill inte längre leva livet half-ass. Jag vill leva det all ass!
It’s awll good, y’awll! Hoppas att allt är bra med er också. Skönt hade varit att se er på utställningen.