Pappas solstråle

I flera dagar hade han efter lunch försvunnit ut på långa promenader, och det efter förmiddagspromenaden med Siffran. Även idag hade han försökt undvika mig för att ensam få smita iväg men jag hade varit förberedd, hållit mig vaksam och framme. Jag ville följa med, se vart han gick och vad han gjorde. Han var irriterad men kunde inte neka mig, det visste jag. Visste att han önskade att jag bara kunde gått med honom på hundpromenaden istället.
Ofta var det såhär, pappa låtsades som om vi inte kände varandra särskilt väl, som om han hade sitt och jag mitt. Han vuxen, jag barn. Men jag visste allt, precis vad han tänkte och hur han mådde.
Vad jag inte visste var varför han alltid försökte dölja sådant som var uppenbart.
Jag berättade mer för honom än vad jag berättade för mamma. Mer än mina vänner berättade för vare sig pappor eller mammor. Men för mig berättade han väldigt lite om allt som gjorde honom ledsen eller glad. Inte för mig, och jag tror inte heller för mamma.

Vi gick mot berget. Han var uppgiven, som om promenaden inte längre spelade någon roll, som om han var förpliktigad att ge sig ut på ett redan förstört projekt. Förstört bara för att jag ville med.
Såhär efter lunch och kaffe var han dock alltid nära till skratt. Jag sprang fram och kramade honom runt höfterna, hängde mig fast – Pappa-papp, var ska vi gå idag?
Han skrattade. Petade in sina fingrar i mina kittliga armhålor och lyfte loss – Långt, min solstråle! Så långt att dina späda små fossingar kommer att förvandlas till blodiga små köttslamsor!
Vi skrattade och begav oss i riktning stora berget. Vi genade genom kohagen, korsade lilla tallskogen, och började gå uppför.

Maj månad men det kändes redan sommarvarmt. Jag hade de senaste dagarna burit min ljusblå klänning och så också idag. För utflykt med pappa hade jag tagit på mig terrängkängorna. Såg inte klokt ut, men jag visste att pappa trots hånskratt gillade konstiga kombinationer. Han gillade den som inte brydde sig.

Han var snäll och väntade in mig. Hjälpte mig upp där jag då jag varit mindre inte hade nått. Onödigt nu, men gulligt.
Efter bara några minuter kunde vi se ner på både vårt eget hus och Alvas familjs längre nerför vägen. Hon och jag hade bråkat i skolan två dagar innan och inte pratat sedan dess. Mamma sade att vi snart skulle vara vänner igen men det trodde inte jag.

Pappa knuffade till mig och sade – Jag brukar gå upp till bäcken på andra sidan, på skuggsidan. Tror du att du orkar så långt?
Jag greppade en rot som slingrade sig över en stenbumling, hävde mig upp mellan den och en annan, svarade inte ens.
Närhelst vi besteg lite brantare områden ville han gärna vara just bakom mig och liksom hjälpa mig på traven. När jag bestämt och hastigt rörde mig undan och undvek pappa-fasonerna hörde jag hur han fnissade. Ville själv gapskratta men svalde det, vägrade låta honom se att jag log.

Någon kilometer upp planade berget ut sig. Vi gick uppför nygröna ängar med små blommor, ömsom gula, ömsom lila, små prickar som tittade, vända mot solen. Den träffade oss i ryggen, pappa började redan bli lite andfådd.
Plötsligt började han på sitt säregna sätt melodiskt ljuda inledningen till en låt. Någon Nirvana-låt.
Ibland, ofta över matlagningen, brukade han haka upp sig på melodin till någon dum refräng, nynna den om och om i utdragna vokaler. De brukade komma som från ingenstans, när han var på bra humör.

Men nu började pappa sjunga på riktigt.

“Jesus don’t want me for a sunbeam, ’cause sunbeams are not made like me.
Don’t expect me to cry for all the reasons you had to die. Don’t ever ask your
love of me.”

En gång hade han tecknat en gråtande Jesus med törnekrans och blod och en slingrande bajskorv uppe på huvudet.

Men konstigast var nu att han överhuvudtaget sjöng. Han sjöng aldrig annat än när vi väcktes med bullar och varm choklad på födelsedagarna. Kunde inte sjunga eller ens dansa.

Redan efter den första versen avbröt han.
– Nej vänta, vi tar All Apologies!

[jollrande gitarrljud]
”What else should I be, all apologies, what else should I say, everyone is gay, what else should I write, I don’t have the right, what else should I be, all apologies.

In the sun, in the sun I feel as one…”

Först gjorde han sig löjlig, försökte fjantigt härma Kurt Cobain, men så fortsatte han och allt förändrades. Det var som om han måste. Som om han ville sjunga för mig men också bara för sig själv, ensam. Han tog några långa steg så att jag hamnade efter, vände sig ifrån mig så att jag inte kunde se hans ansikte. Jag ville se honom när han sjöng men borde aldrig tränga mig på när han inte ville ha mig nära. Jag följde hans ”funktionella” kängor och byxor, Fjällräven-märket, och hans sång. Vi tågade uppför stigen, mellan stora stenar som hängde i ljus förtorkad lera. Kraftiga regn brukade bilda miniatyrforsar här, en gråbrun reva genom grönt gräs, stenbumlingar och snår.
Och pappa, han sjöng. Jag fick gåshud över armarna, tårar i ögonen. Det var så starkt på något vis, hans sång rörde mig djupt inne i bröstet.

Rösten tilltog och han sjöng ärligt. Jag var hack i häl men han verkade vara långt borta, sluten i sin värld, som i en envis såpbubbla på berget.

“…in the sun, in the sun, married, buried.

I wish I was like you, easily amused, find my nest of salt, everything is my fault…”

Trångt mellan orden försökte han nynna melodin och klappa takten med handen mot låret.
Han verkade vara i tårar.

“…In the sun,
in the sun I feel as one…”

Han tystnade och det enda som återstod var ljudet från våra kängor över grus, kvistar och gräs. Vi gick så ytterligare en bit med pendlande armar och djupa andetag.

 

Jag såg pappa ta upp en näsduk och frustrerat knipa den om näsan, dra bort en droppe snor.
Han skrattade – Förlåt, älskling, det där kan inte ha varit skönt för dina öron. Jag, jag vet inte…

Jag sade inget.
Jag sprang fram jämsides med honom men tittade inte upp mot hans ansikte.
– Brukar du bada i bäcken? Är där inte iskallt nu?

This entry was posted in Valdehouse. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *